Jag har raderat och skrivit om ungefär tusen gånger nu, jag är sjukt förvirrad vet inte alls vad jag ska skriva igentligen men jag vill verkligen skriva om er så jag ska försöka skriva ner det som jag känner nu, fast det är ju sjukt svårt. Ni som känner mig vet att jag är en känslomänniska ni vet även att när jag är arg så är jag väldigt arg när jag e glad så är jag väldigt glad och så äre med allt jag känner jag är aldrig nått mitt i mellan vilket kan vara jobbigt för både er och mig. Just nu så känner jag sjukt mycket saknad, det är känslan för idag. Hela dagen har det varit så, jag har tänkt starkt på gamla minnen och personer som jag saknar. Jag saknar er jätte mycket men jag vet endå inte om jag vill börja om våra stunder, för minnerna vi har tillsammans är helt underbara och nu är vi alla helt olika. Vi höll ju alltid ihop förut, vi stog bakom varandra i allt det spelar ingen roll vad det handlar om. Men nu när vi inte har umgåtts på så länge så kommer det aldrig skulle kunna bli det samma, varken vänskapen eller våra gamla minnen. För nu är vi helt enkelt för olika, jag märker det bara av att vi snackar på telefonen sms och msn vi har nästan aldrig nått att prata om vi skrattar inte åt samma saker längre, vi är helt olika.Jag saknar er så att det gör ont och jag älskar er det gör jag verkligen det vet ni också, men jag vill inte börja träffas igen och bli besviken för att vänskapen inte är den samma som förut.Jag tror inte heller att ni vill se på minnerna anorlunda än vad vi gör nu, för minnerna vi har nu är vackra helt perfekta. Skulle vi börja umgås igen och allt skulle vara anorlunda så skulle både ni och jag bli besvikna.Därför när ni frågar om vi ska hitta på nått så blir jag bara förvirrad, vill jag träffas och kanske få en helt anorlunda bild av er lr vill jag ta schangsen att se om det kanske finns en vänskap som är otroligt stark fast vi är anorlunda än vad vi var förut, fast vi är så sjukt olika. Jag vet faktikst inte helt enkelt, jag är nog mest rädd för att radera den vackra bild som vi alla har tillsammans. Jag uppskattar att ni vill träffa mig och så för ni är ju fortfarande bra vänner, det är ju lixom jag som har glidit ifrån er mest vilket jag tycker är synd för jag älskar er och det vet ni att jag gör. Jag känner mig lite dum när jag skriver det hära, men det är precis som jag känner och ja vill att ni ska veta det. Det är lättare att skriva än att säga hur jag känner för det skulle ta otroligt mycket tid. Här kan jag sitta och skriva om och ta den tiden jag behöver för att få det rätt och att ni inte ska missförstå allt. Det är läskigt att jag känner hur starkt jag saknar er när jag skriver det hära, det är nästan så att man vill gråta men som sagt, allt är anorlunda nu vi är anorlunda nu och det kommer aldrig bli det samma igen fast det är jobbigt och gör ont att skriva det så är det så.
Jag kan inte säga nått annat att jag älskar er, men jag är rädd för att förlora de vackra minnena som vi har och jag är rädd att börja se anorlunda på våran vänskap. Ni kommer alltid att betyda mycket för mig och det hoppas jag att ni vet.