Jag vet inte vart jag ska börja, jag har skrivit och raderat skrivit och raderat osv i ett bra tag nu.
vet bara inte hur ja ska kunna skriva när jag inte kan förstå mina egna känslor, det bara snurrar runt i huvudet
runt runt runt, blir alldeles yr.
det är så sjukt svårt att få alla tankar och känslor att gå ner i fingrarna så man kan trycka på tangenterna och å fram ord.
jag börjar bli tokig, heel knäpp fattar ingenting.
allting bara snurrar mina tankar bara snurrar överallt, det är som att man sitter i ett rum fyllt med tankar och det bara trycker inom en för att man vill få ut allt. men även fast man skriver så får man inte ut det, man vill bara skrika och kasta sig från en balkong lr nått. Men det gör man ju såklart inte för lite vett har man ju kvar i allafall, fast allt annat bara e upp och ner, ut och in och bak och fram.
Man vet inte vart man har sig själv längre, man vet inte vad man vill.
allt som man ser är som skuggor, mörka skrämmande skuggor man vill ta hjälp utav något lr någon men man vet inte vad. man känner sig helknäpp, helt vrickad men det går väll över. allt det hära negativa försöker jag intala mig själv, men det är svårt.
jag vet knappt vad jag skriver längre, ja vet bara att jag försöker få ut mina känslor innan jag blir galen..
vissa dagar är bättre än andra, vissa dagar tänker man inte alls.
det här är ingen sån dag, det här är en dag som man tänker för mkt.
en dag som man helst bara skulle vilja radera, en dag som man behöver en vän som alexander bergström.
Men som sagt, allt är upp och ner helt skruvat och det är skruvat mellan mig och alexander nu också.
det känns konstigt, jag och min bästavän kan inte prata på samma sätt som förut.
allting blir bara svart för ett tag, man ser som i en film när allt blir såhära.
det känns som att man ser sig själv uppifrån som att man inte passar in någonstans.
man känner sig bortglömd, det kanske jag är bortglömd.
det låter hämskt när man ser det såhära, det känns hämskt också man e rädd att man är
bortglömd.
man vet lixom inte vad man ska se fram imot längre, och vad man tkr är kul längre.
för man förstår inte sig själv.
antar att det inte är någon som läser det här, allt e ju som ett rörigt 1000bitigt pussel.
vet knappt vad ja skrivit, vet bara att jag vill ha ut allt inom mig, så att jag inte blir galen.
Jag ska börja se frammåt, jag ska försöka att inte stå kvar på samma datum samma tid samma plats.
men det är inte lätt, det känns i kroppen att det är någonting som är fel.
men jag ska försöka, försöka att se frammåt.